Erik Wijk : Eriks ordförråd

Den pågående debatten om Marquis de Sade, främst på Aftonbladets kultursida, har i stort sett pendlat mellan två hållningar. Den ena förfäras över markisens leverne och hans texters innehåll - karln är ju sadist! - medan den andre prisar honom med det främsta argumentet att så många stora filosofer och författare har intresserat sig för honom (alltså en av grundtyperna för irrelevanta argument inom argumentationsanalys).

Nu har Edda Manga lyft debatten, i gårdagens AB, genom att titta närmare på markisens egna ord och se om de äger något intresse. Och det gör de ju enligt Edda Manga i det att de Sade oförfärat undersöker och bejakar människans mer undanskuffade sidor av begär och våld. Manga lyckas på några få rader fånga in en del av djupet och komplexiteten i frågeställningen - t ex “Den sadeanska libertinismen kan här liknas med buddhismen och dess upptagenhet med att genom förståelse överskrida världens grymhet och smärta” - och landar i följande beskrivning av kärnfrågan: “Våldet och dödandet är sammanbundna med ett extremt icke antropocentriskt förhållande till den egna sårbarheten. Sadismen är från denna synvinkel ett sätt att utveckla “den nödvändiga styrkan att uthärda de olyckor som naturen har i beredskap åt oss […] Den som kan göra sig okänslig för andras olyckor blir strax kallsinnig för sina egna”.

Jag är osäker på om detta stämmer - den mest utagerat grymme är väl inte sällan ganska självömkande? – men jag bejakar alla försök att undersöka denna sida av vår mänsklighet. Det har ett stort värde att förstå mörkret(?) inom oss men jag är än så länge mycket tveksam till om vi ska bejaka själva detta mörker. Edda Manga prisar det oberoende bortom offerrollen som karaktären Juliette strävar efter. Men jag tänker att Juliettes hållning samtidigt och paradoxalt nog är både fatalistiskt och uppgivet. Som att lidandet kan vi inte göra något åt - annat än att omdefiniera/bejaka det.

I en tid av utbredd pessimism och ständiga nederlag för kampen om ökad jämlikhet och rättvisa - lokalt och globalt - kan de Sade vara ett lockande alternativ, men inget jag skulle vilja förespråka. Ska vi verkligen skrota medkänslan och upphöja okänsligheten?

Jag tror vi måste värna den civilisatoriska kampen mot våldet. Och samtidigt vara beredda fråga oss till vilket pris - vare sig det handlar om det äktenskapliga fängelset eller övervakningssamhället. De Sade kan nog förfina(!) vår förståelse för den frågeställningen – viktigt nog - men knappast erbjuda något bra alternativ.

men i våras tackade jag ja till några höstmöten i den naiva tron att det låg evigt långt bort i tiden… Så nu får jag stå mitt kast och bli generad och tappa både tråden och orden som jag brukar när jag talar till fler än en eller ett par människor.

21 oktober handlar det om Skönlitterära Författarsällskapet Stockholm Nord. 19.00 i Författarrummet, Paddy´s pub, 3:e våningen,invid Sollentuna station.

22 oktober kl 18.00 ska jag och Carin Hjulström prata på stadsbiblioteket i Göteborg, samma hus varifrån jag blev ögonvittne till värsta stenregnet på Avenyn under kravallerna 2001 vilket blev starten för en helt annan bok.

23 oktober ska jag vara i den lilla bokhandeln Lohrs Pocket och Media, Kapellplatsen 2, också i Göteborg. Klockslaget är nog 18 - återkommer med mer info om det inte blir så…

6 november är det litterärt gästabud i Landskrona. Jag ska försöka göra mitt bästa vid sidan av Elsie Johansson. Start klockan 19.

Lennart Schill, som köpt min pappas stuga, har gett mig ett brev som låg i stugan och som jag här återger utan kommentar. En kopia på ett maskinskrivet brev ställt till fiskkonservfabriken ABBA, daterat 9 oktober 1996:

Ett dillsåshaveri

Fiskbullar är sedan många år en favoriträtt. Alla de tjocka såserna är välsmakande och kvaliteten jämn.

Häromdagen öppnade jag dock en burk, där fiskbullarna låg i vitt vatten med dill och möjligen kryddor. Uppvärmningen ändrade inte konsistensen och det var jämförelsevis obehagligt att äta dessa fiskbullar som var helt utan smak.

Jag köper alltid många burkar och fann en med samma bäst före datum april 98 och samma tillverkningsnummer 11595. Efter telefonsamtal med konsumentkontakten sänder jag burken för analys om det visar sig att den också har vitt vatten i stället för härlig dillsås.

Burken är av en äldre typ och både fiskbullar och sås har annan sammansättning än nuvarande tillverkning. Den är också bland de sista av den äldre sorten. Jag har en burk med bäst före datum maj 98 av den nya sorten.

Skillnaden mellan såserna är att rismjöl och risstärkelse i den äldre typen tyvärr har ersatts av förtjockningsmedel E 1414 i den nya typen. Min gissning är att både rismjöl och risstärkelse saknas i den äldre burken. Om en hel tillverkningssats med nummer 11595 haft misslyckad sås så bör det ha inkommit många samtal från kunder och då är problemet känt men det kan ju också vara ett parti som legat hos grossisten tills nyligen och då kan min förfrågan om orsaken vara bland de första.

Hälsningar från
Olof Wijk

Allt vi här drömma om blev ingen omedelbar försäljningssuccé, hamnade aldrig på några listor med den skjuts det innebär. Desto roligare att kunna konstatera att den sprids mellan läsarna - jag får idag långt fler brev än jag fick de första veckorna. Läsare som är gripna, kommer med intressanta reflektioner och säger att de rekommenderar boken till sina vänner. Det märkliga har inträffat att boken sålt bättre de senaste månaderna än den gjorde under de första månaderna - vilket är tvärt emot all normal boksäljningslogik. Nu är första upplagan rent av slut. Mycket roligt men också frustrerande för en författare - ovan vid större efterfrågan - att känna att det finns lust att läsa ens bok men att boken inte är tillgänglig. Min förläggare säger dock att omtryck är på gång, så jag kan hälsa dem som undrar varför boken inte går att få tag i längre - håll ut!

Så kom jag med boken till Hova - pappas närmaste samhälle under hans sista 35 år. Inbjuden att tala på biblioteket kl 19 förra tisdagen. Lennart Schill - som köpt pappas stuga - var min värd och vi kopplade först av på hans gård strax utanför byn. Hova är inte stort - drygt tusen själar bor här men åtminstone en gång om året är Hova nära på världens centrum med Riddarveckan i dessa gamla gränstrakter mellan svear och götar. Det är i utkanten av de stora Tivedsskogarna, historiskt tillhåll för rövare och fredlösa och under senare tid även min pappa Olof.

Vid halv sju var bibilioteket redan uppgivet som lokal, folk hade ringt i flera dagar och kommunfullmäktigesalen var redan halvfull, stolar fick kånkas in från alla delar av kommunhuset. Mariestads-Tidningen hade skrivit flera artiklar om min pappa, boken och mötet - jag kände förväntningarna men intalade mig att de inte låg så mycket på mig och boken som på det faktum att många människor i trakten hade något slags förhållande till Olof eller hans rykte.

Det stämde bra, tror jag. Jag läste lite ur boken, jag berättade något om bakgrunden och sen tog det vid som jag hoppats mest på. I början gick det lite trögt att få fram röster om Olof ur publiken, kanske en del hämmades av att tala inför de omkring 150 församlade. Men när väl en och annan sagt några ord om den udda men vänliga mannen i skogen - de flesta möten hade skett just i skogen - så räcktes allt fler händer upp i luften.

Kanske var det inte rätt tillfälle att skälla på Olof, en död man, men jag tror att vittnesmålen ändå var representativa - trots att några kunde berätta om viss talang för gnäll och formalism var det överväldigande intrycket ändå av en mycket vänlig och helt oförarglig man. Många vittnade också om pappas humor, medveten eller ej.

En bondpar i närheten, Bosse och Annika Johansson i Hulan, hade fått några ungtjurar bortsprungna och stötte på Olof. I fyra dagar hjälpte han till att leta efter djuren, från morgon till kväll. Första kvällen hade pappa gått med på att följa med in på en kopp kaffe. Han sa: Det här är en riktig festdryck, det är inte varje dag man dricker det. Andra kvällen hade han gått med på att ta en macka till kaffet. Och tredje kvällen gick han med på att lägga pålägg på mackan.

Pappa sade sig ha använt sin andeteknik genom att låta fingret styras på en lokalkarta. Där anden stannade fingret, dit gick Olof på fjärde dagen - och hittade djuren. Han var oändligt glad över att ha funnit dem. Det är också första gången jag hör att han fått ett konkret resultat av sina andeövningar - även om finkamningen under fyra långa dagar också kan vara förklaringen till att han slutligen hittade djuren. Det viktigaste med historien är ändå hans omvittnade glädje över att ha lyckats hjälpa till att lösa ett bekymmer för andra.

En kvinnlig bankanställd berättade att Olof kom in för att sätta in den årliga räntan. Han hade räknat ut beloppet själv men det skilde fem öre från bankens egen uträkning. Bankkvinnan bad honom återkomma om ett par dar - mest för att ge honom en chans att släppa bagatellen - men pappa återkom efter två dagar. Efter samtal till ett större kontor kunde hon ge pappa beskedet att banken gärna bjöd på de fem örena. Varpå pappa svarade att pengarna spelade ingen roll, han vara bara nyfiken på hur uträkningarna kunde bli så olika.

En skogsarbetare, Martin Prysander, berättade att han många gånger stött på pappa i skogen, att de pratat ganska länge om natur och andra ting. Pappa hade även avslöjat att han höll på med bibelforskning. Martin uppfattade Olof som en livsnjutare, alltid leende. Men såg han pappa i närheten av stugan hejade inte pappa utan försvann blixtsnabbt in genom dörren. Trots att de träffats flera gånger genom åren kände pappa aldrig igen Martin, det var först när Martin påminde honom och berättade vilka maskiner han arbetat med som pappa mindes mötet.

Många vittnade om Olofs nästan magiska samhörighet med skogen, han tycktes vara överallt på en och samma gång. Han rörde sig snabbt, smidigt och ljudlöst mellan träden och ville han inte synas var det också omöjligt att få syn på honom. När folk kom körande på småvägarna hoppade pappa alltid in i skogen och när de gled förbi gick det inte att få en skymt av honom. En gång hade han hoppat in på ett kalhygge, utan någon sten eller växt som stack upp - ändå var han osynlig. När man arbetade i skogen hade man en bestämd känsla av att Olof stod i närheten och iakttog allt.

Några tog också upp Olofs särskilda känsla för myrorna. Han värnade myrstackarna som om han vaktade dem med livet. Han kunde reparera stackar som skadats. Han kunde lägga ut pinnar om en myrstig blivit avklippt av en dikning. Den är egendomlig denna fascination pappa eremiten kände för en så utpräglat social och kollektiv art som myran.

Ingen kom pappa särskilt nära, men alla verkar ha uppskattat honom. Det var tomt nu i skogen, menade många. Man kunde skratta åt hans humor och lustigheter men man verkar inte ha skrattat åt honom. Jag blev återigen glad över denna tolerans som bygden visat och frågade rakt ut om det fanns ett speciellt överseende med särlingar i denna trakt. Publiken skrattade, här tar man inte sig själva så högtidligt. Men jag tror att det kan vara så i Hovabygden, historiskt van att ligga mellan olika maktcentra och hysa olika sorters flyktingar och bannlysta i skogarna runt om. Jag tror inte att pappa skulle haft det lika lätt överallt på svenska landsbygden, till exempel i sydöstra Skåne där jag bodde i tio år. Där kunde hagelbössorna tas fram för uppgörelser med långt beskedligare typer än min pappa.

Till mötet i Hova kom även Mats och Birgitta Pettersson, pappas närmaste grannar under de sista tolv åren. Och efteråt bjöd Lennart Schill på middag, dit även bl a Conny Jonsson, mäklaren med den speciella kontakten med Olof och som jag skrivit om i boken, och Douglas Lundmark, näst närmaste grannen, kom.

Det var i sanning ett annorlunda biblioteksmöte.

Bokhora är namnet på den kanske största litteratursajten på nätet. Fem kvinnor läser och kommenterar böcker och nu har en av dem skrivit om “Allt vi här drömma om”. Till min glädje är Johanna Ögren mycket förtjust:

“Jag har läst flera av de här pappaskildringarna som varit i ropet under våren. Bäst tycker jag om Erik Wijks “Allt vi här drömma om“. Jättefint och känsligt skildrat om hans pappa Olof. Olof levde isolerad i en stuga i skogen, utan kontakt med sin familj. När Olof dör börjar Erik nysta i hans liv för att försöka begripa sin far. Inte helt lätt.

Ja, det är helt klart favoriten bland pappaskildringarna, trots att det känns som om andra pappaböcker har fått mycket mer ståhej kring sig. Pallar ni bara med en enda pappa, så välj Olof! Inte bara för att det är så välskrivet, utan också för att det är den mest intressanta historien.”

Nu har Andreas Malm skrivit ytterligare en replik på Newsmill. Klicka här för att läsa.

Jag har lovat mig själv och Newsmill att inte trötta läsarna med ännu ett svar. Det blir bara en evig pajkastning.

Men här och nu kan jag påpeka att Andreas Malm inte har förmåga - eller snarare vilja - att skilja mellan frågeställning och ställningstagande. Om jag öppet funderar över begreppet folkmord, hur bred definitionen kan vara utan att ordet börjar mista sin särmening - när jag skrev detta var det exempelvis tal om att åtala Pinochet för just folkmord - betyder det på intet vis att jag förnekar de mord och övergrepp som är föremål för debatt.

Vidare beklagar jag att Malm så envist hålla fast vid sin dikotomi - antingen hyllar man allt vad t ex Diana Johnstone skrivit eller så avskyr man allt. Några avvägningar är inte tillåtna i pastor Malms värld.

Så. Nog nu.

Jag upptäckte att Andreas Malm i sin bok om islamofobi, Hatet mot muslimer (Atlas), ägnat stor kraft åt att stämpla mig som Balkanrevisionist, folkmordsförnekare, proserbisk fascist, islamofobisk hjälpreda m m. Det är väldigt obehagligt med sådana grova beskyllningar - fullt jämförbart med att bli kallad nazist och förintelseförnekare. Det här med islamofobin är inte mindre sorgligt eftersom jag i åtminstone tjugo år känt att muslimer och deras tro diskriminerats på en mängd olika vis och jag har försökt påvisa och protestera mot detta när möjlighet har funnits.

Malms beskyllningar är kränkande och finns tryckta i en omfattande bok. Jag kan inte bara rycka på axlarna åt det hela. Ett debattinlägg på en hemsida kan inte väga upp den skada som en bok som aspirerar på att vara standardverk kommer att göra - men jag har iallafall försökt besvara anklagelserna på debattsidan Newsmill.

Läs mitt inlägg från i fredags.

Sedan Andreas Malms svar från igår.

Och så min replik idag.

Jag har pausat ett bra tag nu. Påsklov, sjuk mamma och en släng av vårtrötthet. Ska snart samla mig till några reflektioner kring vad läsare av olika slag bidragit med i sina reaktioner.

Under tiden kan jag länka till Malin Ullgrens bokkrönika i lördagens Dagens Nyheter. Jag tycker inte man kan tala om felläsning - även de mest entydiga texter kan uppfattas på de mest olika vis, det vore onödigt polisiärt att tala om rätt eller fel. Alla läsningar är giltiga läsningar. I egen rätt. Om min bok utöver sina allvarliga ärenden även kan skänka en stunds exotisk eskapism ställer jag gärna upp på det. Vi behöver både liv och lust. Hängmattan ger kraft inför fortsatt plöjning och plöjningens mål är ofta nog att förtjäna en stund i hängmattan.

Mitt förlag, Atlas, arrangerar tillsammans med ABF ett samtal på Tribunalen. Så här skrev jag i ett rundmail till mina vänner, till vilka ni bloggläsare härmed kan anse er höra:

Hej vänner!

Jag ska samtala om min bok på Teater Tribunalen nästa onsdag 25 mars klockan 19. Det är lite jobbigt eftersom jag inte trivs med att hålla låda inför människor. Så på ett plan blir det bara värre om ni kommer. Å andra sidan är det skönt att ha bekanta och vänligt sinnade ansikten runt om sig, och som kan plocka upp spillrorna efteråt. Och sen blir det också jobbigt inför förlaget - som arrangerar - om det stannar vid de 7 personer jag kan tänka mig kommer spontant och frivilligt till en sån här kväll.

Så ni är trots allt hjärtligt välkomna! Det verkar dock som att de tar 20 kronor i entré, så kom med stadd kassa. Kan även spenderas på öl, vin och läsk!

Tribunalen ligger på Hornsgatan 92, närmsta t-bana är Zinkensdamm.

Förlaget har en presentation med inriktning på just pengar, en grundbult i boken vad gäller att förklara min pappa och hans släktingar men inte den enda bulten. Jag tror och hoppas att det blir ett brett samtal om vad det är för något - psykologiskt, socialt, ekonomiskt, filosofiskt - som formar oss människor. För mig handlar gåtan om hur vi nog alla längtar efter mer kärlek men ändå uppträder så avigt mot varandra.

Jag hoppas det blir ett samtal där alla kan yttra sig om de vill. Inga föreläsningar från scenen.

Sprid gärna!
Och må gott!
önskar
Erik